Radikalortodoxin

Denna rörelse grndades av Graham Ward, Catherine Pickstock samt John Milbank. Man kunde säga att denna rörelse är ganska typiskt engelsk eftersom den påminner om andra engelska teologiska rörelser. 1999 utgavs den första volymen i skriftserien: "Radical Orthodoxy: A New Theology". Det som medlemmarna har gemensamt är att de känner sig nära besläktade med den medeltida och patristiska teologin eftersom man i den ser potential till en mer samhälleligt öppen och konfessionell teologi än den senmedeltida och moderna teologin ger uttryck för. Radikalortodoxin handlar om att man på ett nytt sätt läser patristiska och medeltida teologers arbete men i ljuset av utmaningarna i samtiden. Det de radikalortodoxa har gemensamt är en kristendom som grundar sig på den kristendom som var influerad av Platon, men framförallt på Augustinus. Ett annat typiskt drag för radikalortodoxin är det filosofiska intresset. Man har tagit hjälp av postmodern filosofi för att tydligare kunna avslöja bristerna i den moderna filosofin. Radikalortodoxin kritiserar alltså starkt modernitetens filosofi, men även dess sociala, politiska och ecklesiologiska områden. Bl.a. har man kommit fram till att den västerländska filosofin inte så objektiv och neutral som man velat framhäva. Istället för den fram ett visst sätt att se på världen. Ja, man kan ju ställa sig själv frågan huruvida kunskap kan vara neutral och objektiv.
Det som är radikalt i radikalortodoxin är för det första att återgå till de patristiska och medeltida rötterna. För det andra ger den belägg för en etisk, politisk och estetisk vision som kritiserar det moderna samhället. För det tredje syftar ordet radikal även på att man behöver tänka om traditionen. Man anser att den patrisktiska och medeltida traditionen inte klarade av att ta tillvara alla sina egna bästa insikter. Det finns många intressanta infallsvinklar som denna rörelse tagit fram. En som jag tyckte var intressant var den om sekulär implosion. Redan ordet implosion är ganska talande. Med sekularismens implosion menar man bl.a att dualismen mellan det sekulära och det religiösa försvinner, vilket leder till att man börjar tänka Gud och religion på ett nytt sätt. Detta beskrivs av Graham Ward när han skriver om nihilismen. Teologin igen, talar om ett alternativ ur det världssystem som kommit till stånd efter sekularismens implosion. Man kan även har tänka sig en annan stad som Augustinus skrev om, en som bygger på längtan efter Gud. Denna stad finns inte bara i den kristna kyrkan utan i många gemenskaper.

Som rörelse har den radikala ortodoxin väckt många reaktioner. Kanske för att den har talat för en teologisk helhetssyn. Kanske för att den sträcker sig utanför den akademiska världen. Kanske för att den erbjuder en teologi som vill samtala både med nutidens mest framstående tänkare, samtidigt som den har lyckats bevara sin teologiska status.

sara coakley och kroppskulten

Det man mycket koncentrarat sig på inom postmodern teologi är kroppen. Sara Coakley som är anglikans teolog menar att en förklaring till detta kan finnas i samtidens postmoderna villkor. Eftersom de stora berättelserna mist sin auktoritet och därmed inte ger någon stabilitet eller mening, blir den egna kroppen det som till slut blir förankringspunkten. Människan sträver ständigt efter att vara ungdomlig, man skall motionerna och följa dieter för att hålla sig frisk och få ett långt liv. Nuförtiden är det populärt att tala om en helhetssyn på människan. Trots detta är det ändå svårt att komma ifrån uppdelningen mellan kropp och själ. Sara Coakley skriver: "Utifrån detta perspektiv vittnar den kroppsliga fixeringen - strävan efter ett långt liv, skönhet, hälsa, sexuella prestationer - om ett förhärskande förnekande av döden." (Sara Coakley: "Den eskatologiska kroppen", s.243) Det att man strävar efter hälsa, njutning och ungdom visar på en längtan efter det eviga livet. Man försöker ändra sin kropp och sin livsstil så att man i sista hand övervinner döden eller man försöker förneka den eller skjuta på den.

Sara Coakley menar att kroppskulten och även kampen för att uttrycka könsidentiteten nuförtiden kan jämföras med hur kyrkofadern Gregorius av Nyssa tänkte sig döden. Gregorius menade att döden var det yttersta provet på en människas liv. Genom att man renade sig i detta livet genom kontemplation och att man gjorde framsteg i dygder så förberedde man sig på det viset för döden. Beroende på om man gjorde mycket framsteg i sin rening så kunde evigheten redan delvis vara förkroppsligad i detta livet. När Gregorius talade om den eskatologiska kroppen, så gjorde han det i termer av tuktan eller askes. Han uttryckte det så här: "Den uppståndna kroppen är både asketen som blir en relik redan i jordelivet och reliken som efter döden fortsätter med den förändringslöshet som den uppnått genom asketism". (Citat i Sara Coakleys "Den eskatologiska kroppen", s. 253) Man kan se omsorgen om kroppen och att man söker efter en egen identitet - som hör ihop med kön och ålder - som människans längtan efter evigt liv. Bibeln ger en viss helhetssyn av människan genom att beskriva att hon blev skapad av stoft, gjord levande genom Guds ande och detta sammanfattas i bilden av hjärtat. Sara Coakley menar att man genom den kontemplativa bönen kan förvandlas och växa som själv i mötet med Gud.

De tankegångar Sara Coakley, m.fl. tar upp tycker jag är ganska intressanta i sig. Om de nu hör hemma i teologin är kanske en annan sak. Ur samhällelig synvinkel är kroppsfixeringen ju en trend. Genom att sätta den i ett teologiskt sammanhang kan man få fram olika aspekter. Bibeln i sig ger en de förklaringar gällande människan och förhållandet kropp -själ m.m. I Hebréerbrevet 4:12 kan man läsa om delningen mellan kropp och själ. Fast jag läser i en förklaring till detta så här: "These terms do not describe two separate entities but are used as one might say "heart and soul" to express fullness. Elsewhere these two terms are used interchangeable to describe man´s immaterial self, his eternal inner person".

stanley Hauerwas

Hauerwas sig ser själv som teolog fastän hans område är teologisk etik. Han anser att etiken är ett slags teologi. Man kan inte skilja de kristna övertygelserna från deras praxis, kanske man kan säga att lära och liv går hand i hand. I sin bok "Character and the Christian Life" diskuterar han om moralen i det kristna livet. Hauerwas står för det han kallar en biblisk pacifism. Kristna skall vara mer kristna än nationalister, menar han. Som kristen är man endast en främling och gäst och skall därför inte i första hand helt och hållet underordna sig det politiska klimatet. Hauerwas har fått mycket av sin inspiration av John Howard Yoder. Han kom senare att vidareutveckla de idéer som han behandlade i sin första bok. Mer och mer tog han sig an begreppen karaktär och dygd", då han beskrev hur Gud handlar i det mänskliga livet kroppsligt och socialt. Vår karaktär formas i gemenskapen med varandra. Därför bör man undersöka hur sociala gemenskaper fungerar. Hauerwas menade att den mest grundläggande gemenskapen för kristna är kyrkan. Därmed blev ecclesiologin allt mer central i Hauerwas´ teologi. Han beskriver kyrkan som en fortsättning på den bibliska berättelsen. Användningen av bibeln sätter han i relation till kyrkan. Skriften är något kyrkan lever med och genom den ser man världen. För att kunna läsa den rätt krävs att man är en lärjunge. Stanley Hauerwas ställer sig kritisk mot vad man skulle kunna kalla privatreligiositet.


Som någon av er andra nämnde och som jag helt håller med om hör Stanley Hauerwas inte till de postmoderna teologerna. Hauerwas menar att i vårt moderna och postkonstatinska samhälle är kyrkan och teologin bundna i uppfattningar om det normala som kristna borde ifrågasätta. Hans syn på kyrka och teologi ställer sig kritisk mot merparten av den moderna teologin och även den teologiska etiken. Han har också bemötts av en del kritik. Man kritiserar honom för att teologin tas bort från offenligheten, att kristna slutar att engagera sig politiskt m.m. Denna kritik till trots, har han inspirerat ett otal kyrkliga riktningar, studenter o.s.v. Stanley Hauerwas har också inspirerat den radikala ortodoxin som uppkom under senare delen av 1990-talet.

Richard Rorty

Richard Rorty föddes 4 oktober 1931 i New York. Han är filosof och hör till de mest namnkunniga filosoferna i tiden. Typiskt för Rorty var att han ifrågasatte filosofins mest grundläggande antaganden och ingår därför i den postmoderna genren, fastän han av många inte uppfattas som postmodernist. På 1980 och 1990-talet forskade Rorty i verk som Friedrich Nietzsche, Martin Heidegger, Jaqques Derrida, Michael Foucault och Jean Franqois Lyotard skrivit. Han beskrivs ofta som en som har förnyat den anglosaxiska analytiska traditionen. Själv är Rorty inspirerad av filosofer som Ludwig Wittgenstein, Martin Heidegger och John Dewey. I dessa filosofers antiessentialistiska böcker uppmanas man att komma bort från de gamla grekiska uppfattningarna som handlar om det verkliga och det skenbara, det nödvändiga och det kontingenta. Dessa tre filosofer undergräver den moderna synen på kunskap och menar att kunskapen är "ett mentalt återspeglande av en för medvetandet extern verklighet". Han talar om "spegelteorin om mening". Rortys tankar har naturligtvis följder även för religionen och hur man skall förstå den. Rorty argumenterar i sin text "antiklerikalism och ateism" att den postmoderna synen på kunskap leder till slutet för det moderna kriget som pågår mellan vetenskapen och teologin. Han menar att både religionen och vetenskapen ytterst sett har att göra med föreställningar som får sin rationalitet och rimlighet från social praxis snarare än från "empiriska bevis", d.v.s. bevis som bygger på erfarenhet. Därför anser Rorty att både teismen och ateismen är orimliga. Själv kallar sig Rorty för religiös omusikalisk, vilket även Jussi, om jag minns rätt, redan nämnde. Benämningen "religiös omusikalisk" har myntats av Max Weber. Med detta menar han närmare bestämt att människor som inte engagerar sig i frågor om Gud inte har rätt att förakta människor som gör det och tvärtom. Filosofin har alltså stora likheter med musik och religion.

Nuförtiden anser man inte att filosoferna skall svara på frågan om hur den naturvetenskapliga världsbilden kan passas ihop med de moraliska och religiösa idéer som har stått i centrum för civilisationen i Europa. Istället får man hålla med Hegel som talar om "att i tänkandet fånga vår egen tid". Man kan skilja på två typer av ateister, menar Rorty. Den första typen är de som menar att tron på Gud eller det gudomliga är ett empiriskt antagande och att den moderna vetenskapen nu ger bättre förklaringar av de ting som man tidigare förklarade med Gud. Den andra typen av filosof som ser sig som ateist är den som använder ateism synonymt med antiklerikalism. Med denna term menar man att kyrkliga institutioner är farliga för hälsan i ett demokratiskt samhälle. Detta trots allt gott kyrkan gör. Rorty verkar mena att religion inte är skadlig för samhället så länge den är privat. Giovanni Vattimo däremot talar för att komma tillbaka till sin barndoms religiositet. Om detta skriver han i sin bok "Credere di credere". Vattimo vill inte förknippa religionen med sanning. Han avvisar det som han kallar "den existentialistiska teologin" med vilket han menar att bli räddad från synd av en "outgrundlig nåd som är given av en gudom som är absolut Annan i förhållandet till människan"(Sigurdson & Svenungsson s. 133). Vattimos favoritställe i bibeln är 1 Kor 13, som handlar om kärleken. Han menar att inkarnationen var den akt av kenosis då Gud överlämnade allt till människan. Den viktigaste tes Vattimo kom med var att "sekulariseringen är ett konstituerande drag i den autentiska religiösa erfarenheten". Han anser att ett det bara är bra om ett samhälle blir mer sekulärt för då förminskas prästväldets inflytande och då förverkligas än mer evangeliernas löfte om att Gud inte längre skall betrakta oss som tjänare utan som vänner. För Vattimo kan man lösa problemet mellan naturvetenskapen och det kristna arvet genom att man inte identitierar Kristus med sanningen eller makten utan istället gör man det endast med kärleken. Både Rorty och Vattimo kom till den slutsatsen att striden mellan religion och vetenskap som förekom på 1700- och 1800-talet var en sorts tävling som pågick mellan två institutioner, vilka båda ansåg sig ha rätten till kulturell överhöghet. Vi känner ju till att det var vetenskapen som vann och detta anser Rorty vara en god sak både för vetenskapen och religionen. Rorty menar att om man lösgör sig från uppfattningen att Gud i förväg skulle vara skriven i alla människor, istället för att tänka att uppfattningen om Gud har med kulturella former att göra, så blir en privatisering av religionen mer naturlig.

Vattimo ser helighet som något som varit i det förflutna medan Rorty menar att helighet är ett framtida fenomen. För Vattimo är kontentan den att Gud nu har blivit vår vän istället för vår herre. Rortys uppfattning av vad som är heligt är att han hoppas att få leva i en global civilisation (utan lagar? min egen anm.) där endast kärleken får råda. Hur man skall uppnå ett sådant är dock ett mysterium.

postmodernismen och andlighet

Då jag besökte biblioteket lånade jag Owe Wikströms bok med titeln "Sonjas godhet". Denna bok lånade jag inte som kurslitteratur, utan bara för att läsa i största allmänhet och för att goda vänner rekommenderat författaren. Dock hittade jag en del om postmodernism även i den boken. Owe Wikström är för övrigt professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet och har skrivit ett stort antal böcker.



Man kan konstatera att alla stora religioner har starka moraliskt krävande program. Tänk bara på islam, buddism, kristendom och judendom. I dessa religioner betonas medkänsla och att ta sig an sin nästa. För några decennier tillbaka var moralen - åtminstone i Norden - knuten till "kärleken till nästan" och det rättfärdighetspatos som har sin grund i den stora berättelsen eller den judisk-kristna världen. Nuförtiden har man tonat ned denna sida och denna "nedtoning" har även gjorts av företrädarna för religionen själva. Orsaken till detta kan måhända vara att man har varit rädd för att verka vara för moraliserande eller för krävande. De delarna av religionen som bestått av krav och etik har istället ersatts av en jakt på det som kallas "andlighet". Man har alltmer börjat använda andliga termer i sammanhang som inte i grunden är religiösa. "Den klassiska heligheten, skriver Owe Wikström, som är kopplad till de stora religionerna, hörde ofta samman med existentiell vånda". Man kände vördnad blandad med rädsla i förbindelse till tacksamhet, när man stod inför gudomen. Där inför det heliga blev människans egen brist synlig och därifrån kommer begrepp som att göra bot, ångra sig, önskan om att få förlåtelse o.s.v. När det gäller den postmoderna andligheten finns inga sådana begrepp, eftersom grunden är att människan inte har gjort något fel eller behöver bättra sig. Istället handlar det om att den nutida människan är rastlös och även rotlös. Därför behöver man upplevelser och praktisk kunskap om hur man ska uppnå frid och få en rotad identitet. (Owe Wikström 2006; Sonjas godhet, s. 65)

Ofta säger man att religionen har marginaliserats. Det är främst i Nordeuropa som de stora religionerna har förlorat mark, men samtidigt har det uppkommit ett ökat intresse för livsåskådningsfrågor. Detta intresse är däremot inte kopplat till någon kyrka eller institution eller överhuvudtaget kopplat till moraliska värden. Man kan säga att religionen återkommer i två former; den fundamentalistiska och den psykologiserande formen. I USA till exempel, använder sig politiker av de skilda teologiska riktningarna. Så sker också på ett motsvarande sätt i den muslimska världen. I de nordliga delarna av Europa har det skett en privatisering när det gäller existentiella frågor. Även betoningen av känslor har fått hög prioritet. Människor vill numera inte längre höra till större kollektiv och är avvaktande till organisationer som kräver engagemang. Under de senaste årtiondena har det blivit allt mer vanligt att man inte relaterar sin upplevelse till en stor berättelse (helig text), utan istället frågar sig om upplevelsen är "rätt för mig". Den nya andligheten beskrivs i termer av "friskt, starkt, avslappnande, hälsobringande", medan de som företräder kyrkorna beskrivs som livsförnekare och dogmatiskt fyrkantiga och som därför hör till något som snart är förgånget. Man kan fundera på om andligheten riskerar att bli ett opium för folket, snarare än religionen.

Avslutningsvis kan sägas att den postmoderna filosofin ger ett slags legitimitet åt en sådan tanke att alla synsätt och perspektiv har lika stor förklaringskraft. Vetenskapen är bara ett av många sätt att bygga upp verkligheten på, den är inte sanningen. När de flesta sanningar verkar falla åt sidan, kommer sedan tendens som visar på det motsatta, nämligen längtan efter det absoluta.

Janet Martin Soskice

Oj, tiden rusar iväg med alla vardagliga plikter. Man bör ta tiden till vara för att få något skrivet och studera vidare.

Janet Martin Soskice hör till de s.k. feministteologerna. Hon har skrivit och gett ut ett antal böcker och publikationer. Hon föreläser i filosofisk teologi vid Cambridge universitet. Hennes forskningsintresse har bestått i att undersöka könssymboliken i Bibeln och i den historiska teologin eller kyrkofädernas teologi. Hon har också varit intresserad av det religiösa språket. En av hennes mest uppmärksammade böcker är "Metaphor and Religious Language". Hennes senaste bok heter "The Sisters of Sinai" och handlar om två viktorianska systrar som upptäcker ett tidigt nytestamentligt manuskript. Utifrån detta uppkommer en diskussion om vilka konsekvenserna för 1800-talets tro har blivit.

Typiskt för Soskice är att hon förenar den s.k. patristiska teologin och feminismen. Hon gör en skillnad mellan det gudomliga och det mänskliga. Detta sker inte på ett "självklart och okritiskt sätt", som boken uttrycker det. Istället försöker båda låta bli att reducera "det andra" till att bli "detsamma". Janet Martin Soskice intresserar sig även för den trinitariska teologin. Hon menar att treenighetsläran inte säger oss något om hur män och kvinnor borde relatera till varandra som hankön och honkön, d.v.s alla män behöver inte vara som fadern och alla kvinnor behöver inte ha anden eller en feminiserad ande som förebild. Skillnaden ligger däremot i att helt och hållet "vara" eller "vara besläktad" i skillnad. Det tänkandet som är mest fruktbart är tanken om en gud som relaterar i och genom just skillnaden.

Soskice menar då man talar om treenighetsläran, att ordet "relation" innehar en betydande roll för den, åtminstone tekniskt sett. Nyckelbegreppet som hon lyfter fram är "att vara" är detsamma som "att vara besläktad i skillnad." En far är far till ett barn oavsett om han har en relation till sitt barn eller ej. Ändå är relationerna viktiga för vi speglar oss i andra och är beroende av andra,speciellt då barnen av sina föräldrar. Idén om den "oberoende människan" håller därför inte.

När det gäller Soskice intresse för det språkliga kan nämnas att det finns en teori om att filosofins texter är könsbestämda. Platon t.ex. har för vana att ge "det begreppsliga namn som idéer, exempel eller fader och det materiella får namn som moder, sköterska eller livmoder." (Postmodern teologi s.93). Här finns alltså en tanke om att den manliga principen står för det som är intellligent och förnuftigt, medan det materiella (jmr ordet mater) står för den kvinnliga principen.

Det är inte helt lätt att förstå Janet Martin Soskices tankegångar, om man inte har vanan att sätta in sig in hur filosofer tänker, men övning ger färdighet som man brukar säga... Kanske jag återkommer till Janet Martin Soskice i ett senare skede.

De postmoderna filosoferna

Har nu försökt bekanta mig med de postmoderna filosoferna. Fastän Kirkegaard kanske inte direkt hör till dem kan han nämnas i sammanhanget. Kirkegaard ansåg att tro handlade om passion, inte om förnuft. Han menar att de som ägnar sig åt rationalistiska bevis för guds existens - exempelvis Anselm eller Aquino - så har bevisen ändå inget med gudstro att göra. Man måste välja att tro passionerat och personligt på gud och inte bara använda tron som en intellektuell övning. Han ansåg att äkta tro får sin kraft inifrån och inte är något yttre i termerna rätt eller fel, för då vore guds existens endast grundad på sunt förnuft och rationell eftertanke. Kirkegaards skriftliga verk angrep ofta den kristna kyrkans institutioner som han menade var kristendomens antites. Det att man läser bibeln, går i kyrkan o.s.v. har inget med religiöst liv att göra, det viktiga är det personliga.

Michel Foucault intresserade sig för förhållandet mellan makt och kunskap. Makten används för att kontrollera och definiera vad kunskap är. Det som myndigheterna menar att är "en vetenskaplig kunskap" är egentligen bara social kontroll. En intressant tanke om man begrundar den. Foucault studerade bl.a fängelser och skolor. Det viktigaste syftet Foucault hade med sitt arbete var att visa hur både det vi betraktar som kunskap och begreppen genom vilka vi förstår oss själva, begrepp som förnuft, normalitet och sexualitet inte är konstanta begrepp, utan sådana som förändras, är tillfälliga och ickehistoriska.

Jacques Derrida var en fransk filosof född i Algeriet. Han hävdade att ett uttrycksmedel är oskiljaktigt bundet till sitt innehåll, d.v.s. att det är lika viktigt hur något uttrycks, som dess egentliga betydelse. Ett tecken uttrycker enligt Derrida fler saker än den som använder det kanske känner till. Ett tecken kan för en viss person vid ett visst tillfälle endast tolkas av honom eller henne, men den personen kan inte hävda att tolkningen är auktoritativ eller objektiv. Derridas tankegångar är ännu för mig lite svåra att greppa. Han avvisar humanismens tanke på att det medvetna subjektet är en rationell, självständig varelse som har kontroll över sitt språk, innebörden i sina utsagor och även sina tankar. Derrida menar till exempel att jag-begreppet är en språklig konstruktion, som inte kan tas ifrån det mänskliga språket, men begreppet har ingen metafysisk eller ontologisk nödvändighet.

åter till bloggen

Oj, ämnet blir alltmer intressant ju mer man sätter sig in i det. Men man märker samtidigt att man är tvungen att läsa en del för att få grepp om det. Har just lyssnat igenom Patriks föreläsning som jag tyvärr inte kunde närvara på. Tack för den föreläsningen för den klargjorde begreppen som återkommer i Sigurdsson & Svenungsons bok om postmodern teologi.

Den postmoderna teologin sätter de klassiska föreställningarna i ett nytt ljus och ifrågasätter de strukturer som modernismen stod för. Kanske en del av de postmoderna idéerna florerade redan innan modernismens tidevarv. Man kan ju ta som exempel de binära motsättningarna som modernismen står för; mellan tro och vetande, det yttre och det inre, vi och de o.s.v. Modernismen står långt som ett system som man antas acceptera, t.ex. tycker jag att allt som lärs ut i skolan tas för att vara sant, eller säker kunskap, riktigt och vetenskapligt. Denna kunskap ges ofta status som den stora sanningen som helst inte bör ifrågasättas. Här kommer tanken om statens överhöghet in, som förknippas med bl.a. Voltaire. Postmodernism som ifrågasätter de moderna tankesätten och föreställingarna, utgör en möjlighet till något nytt, på så vis att man tänker igenom varför man har lärt sig tänka på ett visst sätt. Idéen med att ett samhälle förväntas utvecklas hela tiden och människan successivt får mera klarhet i hur saker och ting förhåller sig, hör till det moderna är inte alls lika självklart mera. Det är ett intressant samhälleligt fenomen i sig.

postmodernism

När jag har börjat bekanta mig med ämnet postmodernism eller postmodern teologi märker jag att ämnet har en enorm vidd och är väldigt mångfacetterat. Ett postmodernt tänkesätt är att det inte existerar någon rätt syn att se på världen. Michael Foucault (1926-1984) förkastade modernismens syn på att kunskapen är neutral och en väg till frigörelse. Han menade att den klassiska epoken kännetecknades av föreställningen om en värld som är skapad av en Gud som bestämde världsordningen. I och med att den klassiska epoken tog slut och den moderna tog över, kom synen på människan som vi har idag, d.v.s. att världen inte är skapad och världordningen inte är bestämd av Gud. Människan blir nu ett subjekt istället för ett objekt, hon försöker inte få kunskap om världens objekt, utan om sig själv.