De postmoderna filosoferna

Har nu försökt bekanta mig med de postmoderna filosoferna. Fastän Kirkegaard kanske inte direkt hör till dem kan han nämnas i sammanhanget. Kirkegaard ansåg att tro handlade om passion, inte om förnuft. Han menar att de som ägnar sig åt rationalistiska bevis för guds existens - exempelvis Anselm eller Aquino - så har bevisen ändå inget med gudstro att göra. Man måste välja att tro passionerat och personligt på gud och inte bara använda tron som en intellektuell övning. Han ansåg att äkta tro får sin kraft inifrån och inte är något yttre i termerna rätt eller fel, för då vore guds existens endast grundad på sunt förnuft och rationell eftertanke. Kirkegaards skriftliga verk angrep ofta den kristna kyrkans institutioner som han menade var kristendomens antites. Det att man läser bibeln, går i kyrkan o.s.v. har inget med religiöst liv att göra, det viktiga är det personliga.

Michel Foucault intresserade sig för förhållandet mellan makt och kunskap. Makten används för att kontrollera och definiera vad kunskap är. Det som myndigheterna menar att är "en vetenskaplig kunskap" är egentligen bara social kontroll. En intressant tanke om man begrundar den. Foucault studerade bl.a fängelser och skolor. Det viktigaste syftet Foucault hade med sitt arbete var att visa hur både det vi betraktar som kunskap och begreppen genom vilka vi förstår oss själva, begrepp som förnuft, normalitet och sexualitet inte är konstanta begrepp, utan sådana som förändras, är tillfälliga och ickehistoriska.

Jacques Derrida var en fransk filosof född i Algeriet. Han hävdade att ett uttrycksmedel är oskiljaktigt bundet till sitt innehåll, d.v.s. att det är lika viktigt hur något uttrycks, som dess egentliga betydelse. Ett tecken uttrycker enligt Derrida fler saker än den som använder det kanske känner till. Ett tecken kan för en viss person vid ett visst tillfälle endast tolkas av honom eller henne, men den personen kan inte hävda att tolkningen är auktoritativ eller objektiv. Derridas tankegångar är ännu för mig lite svåra att greppa. Han avvisar humanismens tanke på att det medvetna subjektet är en rationell, självständig varelse som har kontroll över sitt språk, innebörden i sina utsagor och även sina tankar. Derrida menar till exempel att jag-begreppet är en språklig konstruktion, som inte kan tas ifrån det mänskliga språket, men begreppet har ingen metafysisk eller ontologisk nödvändighet.

åter till bloggen

Oj, ämnet blir alltmer intressant ju mer man sätter sig in i det. Men man märker samtidigt att man är tvungen att läsa en del för att få grepp om det. Har just lyssnat igenom Patriks föreläsning som jag tyvärr inte kunde närvara på. Tack för den föreläsningen för den klargjorde begreppen som återkommer i Sigurdsson & Svenungsons bok om postmodern teologi.

Den postmoderna teologin sätter de klassiska föreställningarna i ett nytt ljus och ifrågasätter de strukturer som modernismen stod för. Kanske en del av de postmoderna idéerna florerade redan innan modernismens tidevarv. Man kan ju ta som exempel de binära motsättningarna som modernismen står för; mellan tro och vetande, det yttre och det inre, vi och de o.s.v. Modernismen står långt som ett system som man antas acceptera, t.ex. tycker jag att allt som lärs ut i skolan tas för att vara sant, eller säker kunskap, riktigt och vetenskapligt. Denna kunskap ges ofta status som den stora sanningen som helst inte bör ifrågasättas. Här kommer tanken om statens överhöghet in, som förknippas med bl.a. Voltaire. Postmodernism som ifrågasätter de moderna tankesätten och föreställingarna, utgör en möjlighet till något nytt, på så vis att man tänker igenom varför man har lärt sig tänka på ett visst sätt. Idéen med att ett samhälle förväntas utvecklas hela tiden och människan successivt får mera klarhet i hur saker och ting förhåller sig, hör till det moderna är inte alls lika självklart mera. Det är ett intressant samhälleligt fenomen i sig.

postmodernism

När jag har börjat bekanta mig med ämnet postmodernism eller postmodern teologi märker jag att ämnet har en enorm vidd och är väldigt mångfacetterat. Ett postmodernt tänkesätt är att det inte existerar någon rätt syn att se på världen. Michael Foucault (1926-1984) förkastade modernismens syn på att kunskapen är neutral och en väg till frigörelse. Han menade att den klassiska epoken kännetecknades av föreställningen om en värld som är skapad av en Gud som bestämde världsordningen. I och med att den klassiska epoken tog slut och den moderna tog över, kom synen på människan som vi har idag, d.v.s. att världen inte är skapad och världordningen inte är bestämd av Gud. Människan blir nu ett subjekt istället för ett objekt, hon försöker inte få kunskap om världens objekt, utan om sig själv.