De postmoderna filosoferna

Har nu försökt bekanta mig med de postmoderna filosoferna. Fastän Kirkegaard kanske inte direkt hör till dem kan han nämnas i sammanhanget. Kirkegaard ansåg att tro handlade om passion, inte om förnuft. Han menar att de som ägnar sig åt rationalistiska bevis för guds existens - exempelvis Anselm eller Aquino - så har bevisen ändå inget med gudstro att göra. Man måste välja att tro passionerat och personligt på gud och inte bara använda tron som en intellektuell övning. Han ansåg att äkta tro får sin kraft inifrån och inte är något yttre i termerna rätt eller fel, för då vore guds existens endast grundad på sunt förnuft och rationell eftertanke. Kirkegaards skriftliga verk angrep ofta den kristna kyrkans institutioner som han menade var kristendomens antites. Det att man läser bibeln, går i kyrkan o.s.v. har inget med religiöst liv att göra, det viktiga är det personliga.

Michel Foucault intresserade sig för förhållandet mellan makt och kunskap. Makten används för att kontrollera och definiera vad kunskap är. Det som myndigheterna menar att är "en vetenskaplig kunskap" är egentligen bara social kontroll. En intressant tanke om man begrundar den. Foucault studerade bl.a fängelser och skolor. Det viktigaste syftet Foucault hade med sitt arbete var att visa hur både det vi betraktar som kunskap och begreppen genom vilka vi förstår oss själva, begrepp som förnuft, normalitet och sexualitet inte är konstanta begrepp, utan sådana som förändras, är tillfälliga och ickehistoriska.

Jacques Derrida var en fransk filosof född i Algeriet. Han hävdade att ett uttrycksmedel är oskiljaktigt bundet till sitt innehåll, d.v.s. att det är lika viktigt hur något uttrycks, som dess egentliga betydelse. Ett tecken uttrycker enligt Derrida fler saker än den som använder det kanske känner till. Ett tecken kan för en viss person vid ett visst tillfälle endast tolkas av honom eller henne, men den personen kan inte hävda att tolkningen är auktoritativ eller objektiv. Derridas tankegångar är ännu för mig lite svåra att greppa. Han avvisar humanismens tanke på att det medvetna subjektet är en rationell, självständig varelse som har kontroll över sitt språk, innebörden i sina utsagor och även sina tankar. Derrida menar till exempel att jag-begreppet är en språklig konstruktion, som inte kan tas ifrån det mänskliga språket, men begreppet har ingen metafysisk eller ontologisk nödvändighet.