Richard Rorty

Richard Rorty föddes 4 oktober 1931 i New York. Han är filosof och hör till de mest namnkunniga filosoferna i tiden. Typiskt för Rorty var att han ifrågasatte filosofins mest grundläggande antaganden och ingår därför i den postmoderna genren, fastän han av många inte uppfattas som postmodernist. På 1980 och 1990-talet forskade Rorty i verk som Friedrich Nietzsche, Martin Heidegger, Jaqques Derrida, Michael Foucault och Jean Franqois Lyotard skrivit. Han beskrivs ofta som en som har förnyat den anglosaxiska analytiska traditionen. Själv är Rorty inspirerad av filosofer som Ludwig Wittgenstein, Martin Heidegger och John Dewey. I dessa filosofers antiessentialistiska böcker uppmanas man att komma bort från de gamla grekiska uppfattningarna som handlar om det verkliga och det skenbara, det nödvändiga och det kontingenta. Dessa tre filosofer undergräver den moderna synen på kunskap och menar att kunskapen är "ett mentalt återspeglande av en för medvetandet extern verklighet". Han talar om "spegelteorin om mening". Rortys tankar har naturligtvis följder även för religionen och hur man skall förstå den. Rorty argumenterar i sin text "antiklerikalism och ateism" att den postmoderna synen på kunskap leder till slutet för det moderna kriget som pågår mellan vetenskapen och teologin. Han menar att både religionen och vetenskapen ytterst sett har att göra med föreställningar som får sin rationalitet och rimlighet från social praxis snarare än från "empiriska bevis", d.v.s. bevis som bygger på erfarenhet. Därför anser Rorty att både teismen och ateismen är orimliga. Själv kallar sig Rorty för religiös omusikalisk, vilket även Jussi, om jag minns rätt, redan nämnde. Benämningen "religiös omusikalisk" har myntats av Max Weber. Med detta menar han närmare bestämt att människor som inte engagerar sig i frågor om Gud inte har rätt att förakta människor som gör det och tvärtom. Filosofin har alltså stora likheter med musik och religion.

Nuförtiden anser man inte att filosoferna skall svara på frågan om hur den naturvetenskapliga världsbilden kan passas ihop med de moraliska och religiösa idéer som har stått i centrum för civilisationen i Europa. Istället får man hålla med Hegel som talar om "att i tänkandet fånga vår egen tid". Man kan skilja på två typer av ateister, menar Rorty. Den första typen är de som menar att tron på Gud eller det gudomliga är ett empiriskt antagande och att den moderna vetenskapen nu ger bättre förklaringar av de ting som man tidigare förklarade med Gud. Den andra typen av filosof som ser sig som ateist är den som använder ateism synonymt med antiklerikalism. Med denna term menar man att kyrkliga institutioner är farliga för hälsan i ett demokratiskt samhälle. Detta trots allt gott kyrkan gör. Rorty verkar mena att religion inte är skadlig för samhället så länge den är privat. Giovanni Vattimo däremot talar för att komma tillbaka till sin barndoms religiositet. Om detta skriver han i sin bok "Credere di credere". Vattimo vill inte förknippa religionen med sanning. Han avvisar det som han kallar "den existentialistiska teologin" med vilket han menar att bli räddad från synd av en "outgrundlig nåd som är given av en gudom som är absolut Annan i förhållandet till människan"(Sigurdson & Svenungsson s. 133). Vattimos favoritställe i bibeln är 1 Kor 13, som handlar om kärleken. Han menar att inkarnationen var den akt av kenosis då Gud överlämnade allt till människan. Den viktigaste tes Vattimo kom med var att "sekulariseringen är ett konstituerande drag i den autentiska religiösa erfarenheten". Han anser att ett det bara är bra om ett samhälle blir mer sekulärt för då förminskas prästväldets inflytande och då förverkligas än mer evangeliernas löfte om att Gud inte längre skall betrakta oss som tjänare utan som vänner. För Vattimo kan man lösa problemet mellan naturvetenskapen och det kristna arvet genom att man inte identitierar Kristus med sanningen eller makten utan istället gör man det endast med kärleken. Både Rorty och Vattimo kom till den slutsatsen att striden mellan religion och vetenskap som förekom på 1700- och 1800-talet var en sorts tävling som pågick mellan två institutioner, vilka båda ansåg sig ha rätten till kulturell överhöghet. Vi känner ju till att det var vetenskapen som vann och detta anser Rorty vara en god sak både för vetenskapen och religionen. Rorty menar att om man lösgör sig från uppfattningen att Gud i förväg skulle vara skriven i alla människor, istället för att tänka att uppfattningen om Gud har med kulturella former att göra, så blir en privatisering av religionen mer naturlig.

Vattimo ser helighet som något som varit i det förflutna medan Rorty menar att helighet är ett framtida fenomen. För Vattimo är kontentan den att Gud nu har blivit vår vän istället för vår herre. Rortys uppfattning av vad som är heligt är att han hoppas att få leva i en global civilisation (utan lagar? min egen anm.) där endast kärleken får råda. Hur man skall uppnå ett sådant är dock ett mysterium.