postmodernismen och andlighet

Då jag besökte biblioteket lånade jag Owe Wikströms bok med titeln "Sonjas godhet". Denna bok lånade jag inte som kurslitteratur, utan bara för att läsa i största allmänhet och för att goda vänner rekommenderat författaren. Dock hittade jag en del om postmodernism även i den boken. Owe Wikström är för övrigt professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet och har skrivit ett stort antal böcker.



Man kan konstatera att alla stora religioner har starka moraliskt krävande program. Tänk bara på islam, buddism, kristendom och judendom. I dessa religioner betonas medkänsla och att ta sig an sin nästa. För några decennier tillbaka var moralen - åtminstone i Norden - knuten till "kärleken till nästan" och det rättfärdighetspatos som har sin grund i den stora berättelsen eller den judisk-kristna världen. Nuförtiden har man tonat ned denna sida och denna "nedtoning" har även gjorts av företrädarna för religionen själva. Orsaken till detta kan måhända vara att man har varit rädd för att verka vara för moraliserande eller för krävande. De delarna av religionen som bestått av krav och etik har istället ersatts av en jakt på det som kallas "andlighet". Man har alltmer börjat använda andliga termer i sammanhang som inte i grunden är religiösa. "Den klassiska heligheten, skriver Owe Wikström, som är kopplad till de stora religionerna, hörde ofta samman med existentiell vånda". Man kände vördnad blandad med rädsla i förbindelse till tacksamhet, när man stod inför gudomen. Där inför det heliga blev människans egen brist synlig och därifrån kommer begrepp som att göra bot, ångra sig, önskan om att få förlåtelse o.s.v. När det gäller den postmoderna andligheten finns inga sådana begrepp, eftersom grunden är att människan inte har gjort något fel eller behöver bättra sig. Istället handlar det om att den nutida människan är rastlös och även rotlös. Därför behöver man upplevelser och praktisk kunskap om hur man ska uppnå frid och få en rotad identitet. (Owe Wikström 2006; Sonjas godhet, s. 65)

Ofta säger man att religionen har marginaliserats. Det är främst i Nordeuropa som de stora religionerna har förlorat mark, men samtidigt har det uppkommit ett ökat intresse för livsåskådningsfrågor. Detta intresse är däremot inte kopplat till någon kyrka eller institution eller överhuvudtaget kopplat till moraliska värden. Man kan säga att religionen återkommer i två former; den fundamentalistiska och den psykologiserande formen. I USA till exempel, använder sig politiker av de skilda teologiska riktningarna. Så sker också på ett motsvarande sätt i den muslimska världen. I de nordliga delarna av Europa har det skett en privatisering när det gäller existentiella frågor. Även betoningen av känslor har fått hög prioritet. Människor vill numera inte längre höra till större kollektiv och är avvaktande till organisationer som kräver engagemang. Under de senaste årtiondena har det blivit allt mer vanligt att man inte relaterar sin upplevelse till en stor berättelse (helig text), utan istället frågar sig om upplevelsen är "rätt för mig". Den nya andligheten beskrivs i termer av "friskt, starkt, avslappnande, hälsobringande", medan de som företräder kyrkorna beskrivs som livsförnekare och dogmatiskt fyrkantiga och som därför hör till något som snart är förgånget. Man kan fundera på om andligheten riskerar att bli ett opium för folket, snarare än religionen.

Avslutningsvis kan sägas att den postmoderna filosofin ger ett slags legitimitet åt en sådan tanke att alla synsätt och perspektiv har lika stor förklaringskraft. Vetenskapen är bara ett av många sätt att bygga upp verkligheten på, den är inte sanningen. När de flesta sanningar verkar falla åt sidan, kommer sedan tendens som visar på det motsatta, nämligen längtan efter det absoluta.