onsdag 10 februari 2010
postmodernism
När jag har börjat bekanta mig med ämnet postmodernism eller postmodern teologi märker jag att ämnet har en enorm vidd och är väldigt mångfacetterat. Ett postmodernt tänkesätt är att det inte existerar någon rätt syn att se på världen. Michael Foucault (1926-1984) förkastade modernismens syn på att kunskapen är neutral och en väg till frigörelse. Han menade att den klassiska epoken kännetecknades av föreställningen om en värld som är skapad av en Gud som bestämde världsordningen. I och med att den klassiska epoken tog slut och den moderna tog över, kom synen på människan som vi har idag, d.v.s. att världen inte är skapad och världordningen inte är bestämd av Gud. Människan blir nu ett subjekt istället för ett objekt, hon försöker inte få kunskap om världens objekt, utan om sig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här erbjuder då perspektivet i postmodern teologi ett alternativ än modernismens synsätt, när den postmoderna teologin tar utgångspunkt i objektet och inte i människan som subjekt.
SvaraRaderaGud är död säger Friedrich Nietzsche och till samma svar kommer Martin Heidegger på 1920-talet. Naturvetenskapernas framsteg har gjort Gud överflödig, därför att (så skriver Gianni Vattimo)Platons idealvärld har blivit en del av den objektivitet som fysiken grundar sig på. Idealen har blivit till faktisk ordning och detta gör att översinnligheten har blivit en del av människans verklighet (alltså inte något utanför människan mera).
SvaraRaderaMen, Christina, tar nu den postmoderna teologin sin utgångspunkt i objektet och inte i människan? Jag tycker att Vattimo på något sett kommer fram till, att det transcendenta nuförtiden finns i människans inre, inte utanför henne.
Jag skall läsa mera, för att se om jag förstått Vattimo rätt.